Carpe diem...

Jag gillar inte uttrycket. Tycker inte det är lite utschletet. Men tanken o meningen med det är ju nåt jag gillar. Att ta vara på dagen, nuet.

Idag har jag varit på mitt nya jobb, eller det har jag inte. Jag har varit på arbetsförmedlingen i min nya roll som butikschef och haft intervjuer av mina framtida kollegor. Jättekul och intressant. Jag är dock jätteförkyld. Igår kände jag det hänga över mig och mycket riktigt så har jag nyst o snorat heeeela dagen. Min näsa är illröd helst skulle jag ha en tuss i varje näsborre så jag slapp snyta mig hela tiden. Det gör ont. Jag kanske inte tycker så hemskt synd om mig själv, men lite ynklig har jag känt mig, det ska erkännas.

Så kommer jag hem och Ida-Li räcker mig ett papper de fått i skolan idag, där de meddelar att en av hennes klasskompisars mamma har gått bort i natt efter en lång tids sjukdom. Så känner man sig lite skamsen och stort, stort medlidande för familjen i fråga. Nån har förlorat sin mamma vid sex års ålder, en man sin hustru. Det är fan så hemskt att det gör ont i hjärtat.

Jag kramar mina barn lite extra hårt ikväll.