Som förälder ska man visst ha vett att uppskatta ensamtid och visst det kan även jag göra. Ett par timmar, kanske t o m en dag, men att va utan sina barn i över en vecka är inget jag njuter av. Det är hemskt. Jag blir handlingsförlamad. Idag har jag legat i soffan HELA dagen, bortsett från en kort besök hos mor o far för söndagsmiddag. Borta en timme, max. Annars har jag legat här. Kollat på "So you think you can dance". Avsnitt efter avsnitt. Och saknat. Kollat på kort för att bara se dem lite grand. Blir tårögd av att se deras kläder på tvättlinan. Ja, jag är jävligt blödig, men jag älskar mina barn och med allt som pågår i världen och nära inpå oss så påverkar det mig och jag vill ha dem nära för att samla på minnen och deras närhet.
Nån sa att det skulle va en lärdom för mig. Hur? Jag kommer aldrig lära mig att det är positivt att va utan dem.
